UTBILDNING SOCIAL RÖRLIGHET

1. UTBILDNING SOCIAL RÖRLIGHET Takala, T. (toim.) Kasvatussosiologia. (1991) Utbildningssystemets utforming och studentströmmarnas riktning är starkt beroende av samhällsstrukturen och –utvecklingen. Alla teorier gällande samhällsskiktning inbegriper numera utbildningen som en av de mest centrala faktorerna då det gäller samhällets skiktning samt fastställandet av människans position i samhället. Människor indelas i olika samhällskikt på basen av kvalifikation förmedlad genom utbildning, på basen av tradition, vana och position. Men även andra (mer ekonomiska) krafter i samhället är med och påverkar denna indelning. För att kunna reglera den sociala rörligheten dels mellan generationer och dels under den enskilde individens livshistoria, är utbildning så som nära förbunden med framväxten av samhällskiktet, en livsviktig faktor för individen. Den sociala rörligheten har åtminstone tre dimensioner: 1) yrkesmässig rörlighet 2) socio-ekonomisk rörlighet 3) geografisk rörlighet SOCIAL RÖRLIGHET 1

2. Yrkesmässig rörlighet Yrkesmässig rörlighet innebär, så som också namnet säger, människans rörlighet då det gäller yrke (byte av yrke) t.ex. till följd av utbildning. Mellan generationerna betyder detta exempelvis att jordbrukarens barn blir grundskollärare; senare i livet kanske denne lärare genom utbildning får en tjänst som skolinspektör eller högskolelärare. Familjer och individer siktar i allmänhet mot yrken som statusmässigt ligger högt. Sällan fortsätter individen efter sin lärarexamen med en gårdskarlsutbildning eller börjar studera till närvårdare. Till följd av samhälleliga realiteter (ex. hög arbetslöshet) kan dock en sänkning av yrkesstatusen vara nödvändig för några. I Finland har under de senaste årtiondena uppkommit relativt många nya arbetsplatser inom den offentliga sektorn (service), medan den största yrkesmässiga rörligheten skett i riktning bort från lant- och skogsbruket samt från industriarbete (mot dessa servicearbeten). Den sena men våldsamma samhälleliga strukturförändringen har i Finland inneburit att ungefär hälften av alla personer sysselsatta inom servicebranschen är som första generation verksamma inom detta område. Denna rörlighet gäller delvis också under den enskilde individens livslopp. Vi håller nu på att komma till den punkten att nära nog alla är tvungna att, åtminstone någon eller några gånger under sitt liv, genom utbildning byta yrke. Från och med 1960-talet har samhällets strukturförändringar allt mer dränerat landsbygden på SOCIAL RÖRLIGHET 2

3. folk, folk flyttar in till städerna. Så småningom har detta kommit att gälla även för industrierna som skapar allt färre arbetstillfällen idag, i motsats till service- och informationsyrkena som ständigt slukar alltmer arbetskraft. I framtiden förutses det att man stannar inom samma yrke under hela livet minska ytterligare. Denna ökande yrkesmässiga rörlighet kommer att kräva helt andra förutsättningar när det gäller organiseringen av vuxenutbildningen. Den gamla tanken att individen i barn- och ungdomen genom utbildning kan ”tankas” med yrkesfärdigheter så att hon sedan kan förbinda sig till ett visst givet yrke, har blivit en omöjlighet. Till följd just av den yrkesmässiga rörligheten har den vuxnes möjligheter till omskolning, vidareutbildning och fortbildning blivit ytterst betydelsefull i dag. Traditionellt har människor yrkesmässigt rört sig närmast inom ett yrkesområde eller bransch under sitt liv. T.ex. inom teknikområdet har man kunnat utbilda sig och skaffa erfarenheter och därigenom erhålla kompetens för högre tjänster inom branschen. En tekniker har kunnat avancera till ingenjör, en ingenjör till diplomingenjör osv. På motsvarande sätt har närvårdaren genom vidareutbildning kunnat bli sjukskötare, därefter specialsjukskötare och överskötare. Speciellt inom den offentliga sektorn har avancemangsmöjligheterna långt varit beroende av kompetenshöjning genom vidareutbildning. Arbetsmarknaden på den offentliga sektorn kan även betecknas som sluten, eftersom karriärmöjligheterna här inte baseras på ”fri konkurrens”, s.s. mera inom den privata sektorn, utan på formella meriter och utbildning. SOCIAL RÖRLIGHET 3

4. Arbetsmarknadens segmentering eller uppdelning har uppifrån skett just i riktning mot formella meriter. Inom den offentliga sektorn är det examen som reglerar tillträdet till vissa tjänster och positioner, och även avancemangsmöjligheterna bestäms i hög utsträckning av tilläggsexamen eller -utbildning. Att förflytta sig från ett yrkesområde till ett annat kan också ske enbart på basen av utbildning och examen. Ofta är den offentliga sektorn ganska låst i sitt (uppdelande)system, vars gränser svårligen kan överskridas av den enskilde individen. Socio-ekonomisk rörlighet Med socio-ekonomisk rörlighet avses närmast förflyttning från ett socialt skikt till ett annat. Exempelvis yrkesmässig rörlighet kan leda till byte av socio-ekonomiskt skikt. Ur socio-ekonomisk synvinkel är en förflyttning från banktjänsteman till sjukvårdare ingen nämnvärd förändring av tjänsteställning, fastän yrket blir ett helt annat. En förflyttning från affärsbiträde, via utbildning, till grundskollärare eller affärschef däremot leder individen från ett arbetarklassyrke till en högre tjänste- mannabefattning. Detta höjer alltså avsevärt den socio-ekonomiska positionen. Även den socio-ekonomiska rörligheten kan granskas antingen ur individperspek-tiv eller som förändring mellan generationer. Ökningen av samhällets medelklass/ tjänstemannaklassen beror på att stora delar av den yngre generationen gått från bonde- och arbetarklassen till medelklassen och tjänstemannaklassen. Kring 1990-talet kunde drygt hälften av den arbetsföra befolkningen beräknas tillhöra medelklassen. Motsvarande andel var på 1960-talet endast en femtedel. Till följd av arbetsmarknadens förändring och automatisering beräknas andelen SOCIAL RÖRLIGHET 4

5. tjänstemän öka ytterligare. År 2000 var andelen sysselsatta inom basproduktion och jordbruk nere i någon enstaka procent av befolkningen och den traditionellt starka industriarbetarbefolkningen minskar även den hela tiden. En mer problematisk fråga, med tanke på samhällsskiktningen, är vad som händer inom den alltmer växande gruppen tjänstemän. Är t.ex. läraryrket verkligen på väg att ”proletariseras” och närma sig arbetarklassens yrke, så som ibland påstås? Mycket vanligt är det att prata om den s.k. nya medelklassens tillväxt. Med detta avses just gruppen tjänstemän inom olika serviceyrken, s.k. ”valkokaulus”-yrken. Typiska medlemmar av den nya medelklassen är ingenjörer, sjukskötare, lärare osv. Det gemensamma för dessa är en relativt god utbildning. Den nya medel-klassen uppkommer och baserar sig på just utbildning, med hjälp av utbildningen erhåller individerna en status som skiljer dem från övriga samhällsskikt. Servicebranschens tillväxt tillsammans med den allmänt höjda utbildningsnivån har ett direkt samband med den växande nya medelklassen. En välutbildad representant för den nya medelklassen vill inte gärna utföra tunga kroppsliga arbeten, utan anser sig berättigad till ett arbete där man inte behöver ”smutsa ner sina händer”. Det finns dock inga garantier för att den ställning man skapat sig eller arbetets nivå i dessa yrken skulle vara desto högre eller bättre än då det gäller traditionellt industriarbete. I princip är situationen för en sjukskötare på ett stort centralsjukhus ganska lång densamma som för en arbetare i en fabrik. En hög utbildning behöver alltså inte alltid innebära en betydande förändring socialt sett. SOCIAL RÖRLIGHET 5

6. Då det gäller strävan till statusmässigt och socio-ekonomiskt noterade högre befattningar är investering i utbildning av mycket central betydelse. Speciellt familjer tillhörande den högre tjänstemannaklassen tenderar att ha en förmåga att investera rätt. Med hjälp av utbildning lyckas de fortgående försäkra sig om att endast en mycket liten andel av den högre klassens barn faller till en lägre samhällsklass än sina föräldrar. Geografisk rörlighet Geografisk rörlighet innebär helt enkelt rörlighet från en plats/område till en an-nan. I Finland har 1960-talet betecknats som ”de stora förändringarnas” tid, vilket syftar bl.a. på massflyttningen till tätorter och städer. På detta sätt uppkom en helt ny generation stadsbarn som tillsammans med sina föräldrar, med rötterna i den agrara landsbygden, måste tillägna sig en helt ny urban livsstil. Under 1980-talet kunde man dock börja märka att suget till städerna något börjat avta. Men trots detta har en stor del finländare för gott lämnat glesbygden bakom sig. Centrala faktorer då det gäller den geografiska rörligheten är tillgången på arbetsplatser samt utbudet av service och bostäder i området. Suget till städerna har därför långt orsakats av bättre möjligheter till arbete och utkomst. Men även tillgången på utbildningsplatser kan vara av avgörande betydelse då det gäller valet av bosättningsort. Familjer är villiga att flytta dit där det finns goda utbildningsmöjligheter. Exempelvis högskolorna har blivit populära: städerna vill mycket gärna kunna erbjuda högskoleutbildning för att på det sättet locka SOCIAL RÖRLIGHET 6

7. arbetskraft och invånare. Å andra sidan kvalificerar sig arbetskraften genom utbildning ofta just för städernas serviceyrken, och få vill efter det söka sig till ett arbete som inte motsvarar utbildningen. Man kan förutspå att det i framtiden kommer att bli ännu viktigare att arbetskraften och näringsliv kan mötas redan under studierna. Då vi i vårt land har både arbetslöshet och arbetskraftsbrist (inom vissa områden) så borde man ju, speciellt genom den yrkesinriktade vuxenutbildningen, kunna överföra arbetskraft från områden drabbade av arbetslöshet till områden där efterfrågan på arbetskraft är större. Dessutom är arbetslöshet och brist på utbildning långt beroende av varandra. Därför har man antagit att genom att höja individernas utbildningsnivå kan man eliminera arbetslöshet genom att ge de arbetslösa eller de som hotas av arbetslöshet beredskap att utföra ett annat arbete. Denna typ av arbetsmarknadspolitik, som går under benämningen utbildningspolitik, har setts som en ”ny vuxenutbildningsstrategi”, och dess kärna består just av att skapa möjligheter för en geografisk och yrkesmässig rörlighet bland arbetskraften. Ett förverkligande av denna strategi är däremot knappast möjlig med mindre än att befolkningens utbildningspreferenser ändras. En före detta jägare från norra Karelen vill knappast mera på äldre dagar efter omskolning ta tjänst som försäljare på Halpa-Halli i Helsingfors. Minimikravet för att denna strategi skall lyckas är att individerna i sin utbildning så att säga tillägnar sig ”beredskap för vilket yrke som helst” (jfr. allmänbildning) i stället för specifika yrkesfärdigheter. SOCIAL RÖRLIGHET 7

8. Den rörlighet som uppstår till följd av utbildningen kan regleras genom läroverksnätet. Den kombinerade region- och utbildningspolitiken som varit förhärskande i vårt land sedan 1960- och –70 talet har starkt förespråkat en decentralisering och spridning av läroanstalterna jämt över landet. På detta sätt har individen i allmänhet haft möjlighet att åtminstone under sin barn- och ungdom studera i hemkommunen. Det som många gånger varit ödesdigert på landsbygden är att den inte kunnat erbjuda arbete åt sin utbildade befolkning. Efter utbildningen har mången således sett sig tvingad att flytta bort från landsbygden. Inte ens en decentralisering av utbildningsplatserna kan alltså hjälpa upp detta problem utan rörlighetens egentliga villkor dikteras av arbetsmarknaden. Typiskt för den geografiska rörligheten sett ur utbildningsperspektiv, är att de högst utbildade människorna i allmänhet söker sig till landets mest utvecklade delar. I Finland innebär detta som bekant en koncentration av högutbildade i de södra delarna och speciellt i stor-Helsingfors. Vilken typ av samhällelig rörlighet förknippas med vuxenutbildningen i dag? SOCIAL RÖRLIGHET 8